Så var det då dags för en ny konsert på superskeppet Annlancia 1.
Svan sjöng till stor orkester sina 16 jordiska schlager och jag höll samma föredrag om Människan som jag hållit tidigare. Den stora salen har den märkliga egenskapen att den är oändlig. Svårt att förstå, men för att de tillresta själarna skall kunna se och höra finns det ändå en begränsning, och den är 32.483.000 själar – en själ tar mindre plats än en fysisk person.
Det var fullsatt. Intresset för Människan och planeten Jorden är mycket stort. Föreställningen gick även ut via budskapsänglarna Pluso till universums alla monitorer. Vid tidigare tillfällen har min själ i sin fysiska värdkropp rest i en stor centrifug där piloter testas. Han älskar det. På grund av tidigare olyckstillbud förbjöd jag denna gång dylikt resande. Denna gång fanns centrifugen inte kvar. Svan hade sett till att den flyttats. Det hade varit enklare att, som jag gjort, förbjuda min själ i sin värdkropp tillträde, men ingen vågade göra detta. Respekten för min själ är kusligt stor.
Jag trodde att det fanns en diskrepans mellan mig och min själ, men min adjutant Cepheus, han kallar sig adjutant, kom nu med följande information: ”Värdkroppen, som Din själ använder sig av, älskar att resa runt i centrifugen. Hans starka önskan går igenom. Din själ kan inte styra detta. Det är således värdkroppen som älskar att resa i centrifugen, inte Din själ.”
