Annlancia 1 är ett superskepp, det största, enligt vad jag vet, i vårt Universum. Skeppet är större än planeten Jupiter, som lär vara 2,5 gånger så stor som alla de övriga planeternas samlade massa i vårt solsystem. Många medlemmar i utomjordiska civilisationer har återkommande bett mig att ge dem en bredare insyn i Människans värld och hur det är att vara Människa på Jorden.
Att intresset f.n. är ovanligt stort beror givetvis på den förestående manifesteringen av projektet Återvändandet på Jorden. Detta anförande kommer jag att hålla vid ett flertal framträdanden på Superskeppet Annlancia 1 under vårsäsongen 2020.
Första framträdandet var planerat till 2020-04-22/23. Tenoren Svan sjöng då 16 jordiska, moderna musikstycken och jag skulle hålla en fem sidor lång redogörelse om Människans situation.
På skeppet finns en stor anläggning i form av en centrifug. Den används för testning av piloter. Man reser fort runt i något som kan liknas vid en centrifug för att testa hur man tål G-kraften. Jag har, trots min höga ålder, inga problem med detta på Jorden, men på Annlancia 1 har jag en värdkropp. Den tålde inte den höga G-kraften med påföljd att jag fick ställa in mitt anförande.
Nästa möte på Annlancia 1 blir natten 2020-04-24/25. Jag har i förväg givit stränga instruktioner: Min själ med värdkropp får under inga omständigheter resa före det att han hållit anförandet. Blir det tid över är det dock OK efter mötet. I förhållande till min själ känner jag mig som en sträng patriark. Jag trodde tidigare att det var själen i den fysiska kroppen på Jorden som gjorde saker som själen skulle avrått från. I mitt fall verkar det vara tvärs om.
Efter resan i centrifugen hade min själ sagt: ”Det här var det roligaste jag någonsin gjort”. Han, d.v.s. min själ, ser fram emot nästa resa.
