Mitt namn är Ray Rose och jag är en av författarna till bokverket ”De Dolda Ikonerna” av vilket dess första volymen kom ut under augusti månad 2013. Detta bokverk kommer att omspänna fyra volymer. Det är också jag som skriver de artiklar Du finner på denna webbplats. Jag är ett så kallat ”stjärnbarn”. Jag har således en fysisk mänsklig kropp, men min själ är inte från denna planet. Min själ är från Antroelia, av Människan ofta felaktigt kallad Agartha. Man tror på Jorden att nämnda plats ligger inne i Jorden, men så är inte fallet. Antroelia ligger i Värld 5, Dimension 5 i vårt Universum och har samma geografiska position som Jorden, men ligger för den skull inte i Jorden. Det är för varmt för någonting att kunna existera i Jordens innandöme, om vi bortser från ytskiktet.
Jag är även en så kallad ”walk in”. Man kan säga att jag använder min fysiska kropp så som Ambres använder Sture Johansson, men medan Ambres kommer och går är min närvaro permanent. Jag steg in i denna fysiska kropp den 11 oktober 1990. Kroppen tillhörde Ray I dessförinnan. Han uppnådde en ålder av 55 år, och befinner sig nu i Jordens dödsrike i dimension 4 och inväntar där sin familj som jag tog över. Hela planen gjordes upp innan Ray I föddes, och den var fullt godkänd och accepterad av hans själ. Hans själ var helt ny och skapad i Antroelia, och denna hans inkarnation var således den första. Efter sin tid i Dödsriket kommer han därför att återvända till Antroelia. Han var ganska välbärgad före sin ”död”, och han var nöjd med sitt liv.
Omkring ett år efter det att jag, Ray II, hade stigit ned i Ray I:s fysiska kropp, blev min ankomst upptäckt av det Ljusa Planetariska Förbundet som består cirka 30.000 bebodda medlemsplaneter. Det Planetariska Förbundet är det största förbundet inom den Ljusa sektorn, Yang-sektorn, i vårt Universum. Jag har nu befunnit mig i denna fysiska kropp under 22 år (detta är skrivet år 2013). Mitt uppdrag kunde endast utföras från Jorden, då denna planet är en mycket stark trigger- och energikropp. Om jag hade misslyckats med mitt huvuduppdrag hade Jorden och hela vårt Universum inte existerat i dag.
Vart universum som skapats är för sin överlevnad nämligen beroende av två parametrar, den mot Ondska och den mot Status Quo. I vårt Universums fall var det parametern mot Status Quo som var nära att utlösas, beroende på att ingen kommunikation över huvud taget ägde rum mellan de fyra grundenergiområdena för Ljuset, Mörkret, det Grå och det Neutrala. Jag fick från Jorden igång denna kommunikation, dels genom att på Jorden vid två tillfällen planera möten mellan Ljusa och Mörka utomjordiska ledare, dels genom mer än 1.000 resor i vårt Universum, då jag talade mig varm om ”sammarbete över alla gränser”. I annat fall hade som sagts en upplösning av allt skapat skett, fysiskt såväl som icke fysiskt. Detta är möjligt eftersom Universum är ett enda stort Hologram – vi lever nämligen i en illusion, hur verklig denna än må synas.
Vid min ankomst 1990 kände jag inte till mitt uppdrag, och jag kände inte heller till att ett själsbyte ägt rum. Jag trodde således att jag var Ray I. Efter ett års vistelse på Jorden blev jag således upptäckt. En utomjordisk själ, Maldion, med hög ställning i det Planetariska Förbundet, kände till vem jag var och vilka energier jag besatt. Han hade förmågan att visa sig både som en kvinna, (hon satt i Planetariska Förbundets högsta råd), och som en man, nämligen Maldion. Via detta trick lyckades han lura det Planetariska Förbundet att stödja honom. Han var inkarnerad till Jorden som kvinnan Teckla. Maldion behövde mina energier för att kunna fullborda sina egna intressen. Därför sökte han mitt samarbete. Samtidigt önskade han hålla mig på ”mattan”, ty han ville inte att jag skulle intervenera i hans framtida planer. Därför beslöt han sig för att förstöra min ekonomi. Han gjorde en ”walk in” i en svensk jurist, som kom att förskingra 4,2 miljoner kronor. När detta inte stoppade mig fusionerades ett antal själar tillhörande mina moståndare. Likt ett mörkt spjut försökte man sedan som ”walk in” ta över kontrollen av min fysiska kropp. Då hade man kunnat skapa en ”olycka” i vilken jag hade omkommit. Men inte heller detta lyckades de med. Det var första gången som denna metod med fusionerade själar hade misslyckats.
I de fyra volymerna av bokserien ”De Dolda Ikonerna” skildras 22 års hårt och farligt arbete, vilket möjliggjort för Människan att i skrivande stund (2013) närma sig inträdet i Den Nya Andliga Tidsåldern samt även för utomjordiska civilisationer att snart kunna besöka Jorden och då invitera Människan att deltaga i det intergalaktiska samarbetet. Bokverket beskriver även ett stort antal av mina själsliga resor till civilisationer i fjärran galaxer. Denna vår tid är den största av brytningstider, och då ställs Universums krafter ofta frontalt mot varandra. Jag har därför varit med, vid ett stort antal tillfällen, vid olika slag av riskfyllda räddningsoperationer. Bokverket omfattar 22 års kamp i det Godas tecken för skapandet av en glädjefylld framtid för oss alla.
Ray
Rebecca
Varför blev just jag, ”jag”?
En hemlig och återkommande fråga i min barndomshjärna. Känns den igen? Ray har ett tydligare svar på frågan än jag själv. Sanningen är snarare den, att jag inte funderar längre. Vad, eller vem, som har skapat mitt inre har gjort mig i det närmaste immun mot det utomkroppsliga. I mitt sinne existerar en inbjuden gäst som ständigt kommunicerar med mig. Eftersom jag är i det närmast ointresserad av det andliga klarar jag av att bedöma vad som tillförs mig. Min övertygelse är att det inte hade kunnat ske, utan att jag lagt in egna värderingar, om intresset varit det motsatta.
Om vi nu backar minnet en aning, tillbaka till tidigt 1970-tal. Platsen var Amsterdam. En sen eftermiddag besökte jag Anne Franks museum och fick där uppleva något märkligt, näst intill obehagligt. Mitt första möte med min inneboende gäst. Jag behöll mötet för mig själv under många år tills den dag jag mötte Ray. Fötterna på jorden och sinnena i ett stramt grepp var min paroll. Inte ens åsynen av min bästis föräldrars meditationsmöten med ringlande rökelse fick mig att bli nyfiken.
Idag har dock så mycket hänt så jag kan inte längre ignorera att något finns därute. Stundtals har jag dessutom varit hårt ansatt, på gränsen till livsfara, vid kontakter utanför min egen värld. Men trots allt vad som hänt så har fortfarande viljan till ett sökande inte infunnit sig. Tur det, säger de som önskar information av mig. Med andra ord, jag lägger inte in några egna värderingar i vad som kommer. Jag vet att det inte är mina egna tankar eller för all del, önskningar.
Men vem är jag då? Bäst beskrivet blir det när min dotter ibland blir presenterad för personer jag känner. Hon får då höra; ”Du har en väldigt speciell mor”. En mångfasetterad person är vad jag är. Den dag jag lämnar jordelivet kommer jag att ärligen kunna säga, ”Livet var ett äventyr”!
